Väntan och förlust

I september började vi ana att allt inte var som det brukar. Jag var väldigt, väldigt trött. Orkade inte hålla mig vaken under föreläsningarna och somnade i soffan direkt när jag kom hem. Jag var hungrig och småsugen på något hela tiden. En morgon blev jag så illamående innan jag ätit frukost att jag var tvungen att springa på toaletten. Jag kräktes inte men det var väldigt, väldigt nära!

Då förstod vi att det förmodligen bodde någon i min mage och morgonen efteråt gjorde vi ett test.

Det kändes lite överrumplande, då detta inte var något vi planerat för, men ändå så välkommet och spännande! Att ens fundera på att ta bort något som lever i mig kommer inte på fråga. Speciellt inte när vi redan har förlorat ett barn och tanken på att leva med att vi egentligen skulle haft två barn som vi aldrig kommer få veta hur de varit, existerar inte. 

Så efter att vi vant oss vid detta så kändes det otroligt roligt! Jag skulle hinna läsa färdigt dessa två terminer och sedan vara ledig hela sommaren för att sedan kunna läsa färdigt sista terminen medan Magnus stannade hemma med bebisen. Inget avbrott i studierna och sedan kunna vara mammaledig medan jag söker jobb och inte behöva ta vilket jobb som helst för att få en inkomst!

Det passade perfekt, trots att det inte var planerat! Hilmer skulle hinna bli 2 år och 5 månder, ganska precis lika gammal som Hugo var när Hilmer föddes.

Tyvärr slutade denna graviditet med ett missfall i vecka 10. Jag började blöda och förstod att det inte skulle gå vägen. Det känns otroligt tråkigt och tungt när man hunnit tänka framåt och planera för hur allt skulle bli. 

Självklart känns det bra att det hände nu och inte senare i graviditeten som med Alma. Men det är ju ändå en förlust som känns tung att bära. Men vi har klarat oss genom en stor kris tidigare så detta kommer att stärka oss ytterligare!