Det har varit sjukt mycket på sista tiden. Studierna har verkligen varit krävande denna höst och det blev inte bättre av hur slutet på denna termin blev.
Vi hade grupparbete där vi skulle vara tre/grupp. Vi blev bara två i vårgrupp och när det var dags för redovisning så var det bara jag kvar. Eller jag hade ju en till i min grupp men hon hade inte ett uns till röst så jag fick hålla 50 minuters redovisning själv. Vi hade haft tre uppgifter under julen varav två av dessa var gruppuppgifter. Inte det lättaste att ha grupparbete när man inte kan kommunicera med varandra på annat sätt än via mail/sms..
Så när dessa tre uppgifter var avklarade och vi skulle få feedback av läraren så frågade hon hur jag tyckte att det gått. Då brast det för mig. Jag kunde helt enkelt inte hålla tillbaka längre. Jag berättade att jag tyckte att det varit sjukt jobbigt med upplägget under kursen och detta i kombination med hur sjukdomsdrabbad vår grupp varit med Elin sjuk och vi som haft både magsjuka och förkylda barn blev det bara för mycket.
Det hör ju inte direkt till vanligheten att lipa inför lärare på Universitetet men jag hade inget val, det bara kom!!! Jag är glad över att jag sa som det var och läraren höll med om att de måste se över kursupplägget då det knäcker oss studenter.
Inte för att klaga eller verka extra utsatt men jag tror ändå att det blir extra tungt ibland när man har barn och familj. Det går inte att lägga sig ner i soffan om än för tjugo minuter när man kommer hem efter nio timmar på Universitetet. Sedan har man ju helt andra krav på sig vad gäller hem och planering. Jag kan inte ta sovmorgon och sova nån timme längre och plugga till senare på eftermiddagen.. Mina barn vaknar ändå och ska ha frukost! Självklart älskar jag mina barn och skulle inte vilja byta bort dem för allt i världen, men jag kan inte sopa under mattan att jag ibland tycker att det faktiskt är jobbigt och tärande att plugga heltid, ha två barn och en sambo som oftast jobbar kvällar och nätter. Detta i kombination med att jag och Magnus i princip aldrig kan göra något på tu man hand, tex gå på bio (vi har faktiskt biobiljetter som går ut i slutet på februari som vi hittills inte haft möjlighet att uttnyttja, träna tillsammans, ta en promenad. Ja, vad som helst bara vi två utan barn skulle kunna få en att ladda batterierna och orka med vardagen med allt vad det innebär.
Sedan tror jag också att jag har nästintill orealistiskt höga krav på mig själv. Det är inte möjligt att prestera på topp i skolan, ha ett hem som är i tipptopp, få vardagen att fungera perfekt, umgås så mycket som möjligt med barn, träna och framförallt trivas med livet och inte känna sig knäckt!!! Men jag är ju som jag är och vill tex att barnen ska få traditioner vid högtider som jul. Det innebär julpynta med gardinbyte, julgran mm, lussebullsbak, pepparkaksbak, tunnbrödbak och julbak! Många som studerar bor i studentrum eller mindre lägenheter och åker hem över julen så på sin höjd att det ställs fram en ljusstake. Jag vet att detta kanske man inte behöver. Men det är vad jag är uppvuxen med och som jag tycker hör julen till, så jag kan helt enkelt inte skippa något av det!
Men jag måste helt enkelt sänka mina krav på något vis. Det kommer inte att hålla i längden annars!!! Detta är något jag ska jobba på under detta år och hoppas att jag finner nya strategier för att få vardagen att fungera bättre men framförallt att känna mig nöjd över mitt liv!
Detta blev ett långt och svamligt inlägg men jag var bara tvungen att skriva av mig lite!
