Att förlora ett barn ökar risken för att dö

Såg denna länk, Att förlora ett barn ökar risken för att dö, på facebook som en änglamamma som tappat två barn länkat till. Läste artikeln och kan verkligen känna igen mig i väldigt mycket som står i den.

• Tankar som hur ska det vi kunna ta oss igenom detta.
• Att människor inte låtsades se en på stan, affären, ja överallt, för att undvika att möta en. 
• Att allt ska vara som vanligt efter begravningen.
• Att få träffa andra som gått igenom samma sak
• Kramar och närhet är extra viktigt
• Bilder och andra föremål på/från barnet

Allt detta är något som jag verkligen känt och som jag har upplevt. 

Kommer så ihåg att jag nästan blev folkskygg. Tyckte det var jättejobbigt att gå på affären och se att folk tog omvägar och att de låtsades inte se mig. Jag tog väldigt illa vid mig av detta. Som att det var något fel på mig!!! Om man inte visste vad man skulle säga, så förstår jag det. Men ibland behöver man inte säga någonting! En klapp på axeln eller en kram hade betytt så mycket! Eller ett vanligt "Jag beklagar er förlust"...

Tyckte till exempel inte att jag behövde prata med någon kurator innan begravningen. Men efter den blev det så tomt, så definitivt på något vis och då blev allt jobbigare och jag började träffa kuratorn. Tyckte dock inte att det hjälpte så jättemycket.

Vi fick väldigt mycket stöd och närhet från vår närmsta familj och vänner och det hjälpte mycket. Men mest av allt tror jag ändå att vår "änglagrupp" har betytt!
Utan den hade vi nog inte kommit så långt i sorgeprocessen som vi gjorde på så pass kort tid. Trots att jag pratade väldigt mycket med familj och vänner så var det ändå ingen som verkligen visste vad det var jag gick igenom. Ingen av dem hade förlorat ett barn så sent i en graviditet. Men de hade alla i gruppen och de förstod verkligen vad det var vi gick igenom.
 Att åka in på förlossningen förväntansfull och åka hem tomhänt!!! Fy, det gör fortfarande fruktansvärt ont i hjärta och själ när jag tänker på detta. Jag kan än idag inte förstå att jag klarade av att komma på fötter och fortsätta leva efter detta. Här har bilderna, avtrycken och det fina albumet, som min fina vän Karoline scrappat åt oss från graviditeten och där dödsannons och bilder finns fint samlade. Allt detta har och är mycket betydelsefulla. Albumet är ovärderlig!!!

Det jag tycker är väldigt positivt är att detta har tagits upp både i media och inom vården på sista tiden. Att man försöker få vården att lyssna mer på mammorna och att kontroller senare i graviditeten kan rädda bebisar som dör sent i magen innan de hinner födas, som ofta beror på moderkakans funktion eller flödet i navelsträngen. Sedan att det finns resurser för de familjer som ändå drabbas av det värsta som kan hända en, att förlora och begrava sitt barn.

Torkar tårarna och gläds åt allt jag ändå har. Jag har överlevt och jag ser på Almas död med ljust minne. Det var otroligt ledsamt och tungt att förlora henne. Men hon lever bland oss trots att hon inte syns. Vi har fått två fina småbröder som förgyller vårt liv och de kommer alltid att ha en storasyster som vakar över dem!!!