Otursdag

Söndagen för tre veckor sedan skulle vi åka ner till Övik på en blixtvisit för att plantera med Alma. Dagen blev dock inte som planerat.

Innan vi lämnar hemmet så fick jag gå tillbaka in fyra (!!!) gånger för Hugo hade inte kepsen med sig, sedan hade han glömt solglasögonen och då skulle Hilmer ha sina också samt att Hilmer hade tagit på sig stövlar istället för skor och det var 24 grader varmt ute! Tillslut så kom vi oss iväg! Men vi hann knappt till Hörnefors innan en av bromsarna började skrika som en stucken gris. Jaha, bara att vända hemåt igen.

Pojkarna som väntat och längtat efter att åka till Övik skulle bli väldigt besvikna om ni inte åkte ner. Hilmer som till och med ringt till mormor & morfar och beställt en tårta! Så vi körde till sjukhuset där vi parkerade vid min skola och gick sedan ner till Umeå Östra för att ta tåget ner. Hugo fick ta med sig cykeln så han cyklade medan Hilmer fick åka på pappas axlar!

Vi missade tåget med tre minuter!!! Så det var bara att vänta 50 minuter till nästa tåg skulle gå. Så vi köpte varsin Festis till pojkarna och satte oss i solen och väntade.

Det gick väl ingen nöd på oss men så typiskt att vi precis missade tåget. Två minuter innan tåget skulle komma så snavar Hilmer över Hugos ena fot och ramlar raklång med ansiktet rakt ner i asfalten. Han får först inte fram ett enda ljud och när jag lyfter upp honom rinner det blod ner under hans solglasögon. Sedan kom gråten, han grät högt och innerligt vilket han enbart gör när han verkligen gjort sig illa. Magnus springer iväg för att hämta papper att stoppa blödningen med och precis då kommer tåget in på perongen. Så med en gråtande Hilmer i famnen och med en väska med skruvdragare, en väska med extrakläder, Hugos cykel och Hugo skyndar jag fram mot tåget för att inte missa det också. Precis när vi är framme vid dörrarna kommer Magnus med papper i handen!

Det var Hilmers glasögon som hade tryckts in precis framför ögonbrynet och gjort ett jack som blödde mycket. Efter att vi hållit kallt blött papper mot såret så slutar det äntligen blöda!

Lillpluppen tycker synd om sig själv!

Så efter många om och men så var i alla fall på väg ner till Övik! :) Och det blev tillslut en mysig familjeutflykt med tågresa!

Spännande att se allt som tåget kör förbi!

 Vi blev hämtade på Örnsköldsvik Central av min snälla mamma! När vi kom hem till mina föräldrar så bjöds det på hemmagjorda och grillade hamburgare som avnjöts ute i solen! Efter det åka jag och mamma till Alma där vi planterade vårblommar medan pojkarna, Magnus och min pappa tog en promenad till Christer och Anita för att lämna tillbaka skruvdragaren.

Äntligen vårfint hos vår älskade Alma!

På väg hem från graven åkte vi förbi hos Christer och Anita där vi fick kaffe och glass. Det blev bara ett snabbesök då vi skulle ta tåget hem.

Mums! Så stor galss har Hilmer aldrig ätit!

 Hemma hos mina föräldrar åt vi middag innan vi skulle åka hem.

Grillat kött, hemmagjord potatisgratäng och härlig sallad!

Även ljuvliga kycklingspett fanns på middagsbordet!

 Då Hilmer som sagt beställt tårta så fikades det efter middagen. För att vi inte skulle behöva stressa så erbjöd sig mina föräldrar att skjutsa hem oss till Umeå så vi slapp passa tåget! Jag måste ha de absolut bästa föräldrarna!!!

Tåååtttaaa!

Efter att vi fikat åkte vi hemåt, vår familj och min mamma i mina föräldrars bil och min pappa på motorcykeln. Sedan bar det av upp till Umeå. Jag gillar inte att pappa kör motorcykel. Jag satt på helspänn hela vägen och får en konstig känsla i kroppen. Detta får jag varje gång jag vet att han är kör framför den bil jag sitter i. Två gånger har han varit fasligt nära olyckor i just den situationen. Första gången var när jag och Karro skulle hade åkt flyg ner till Sthlm för att köra upp pappas bil medan han körde motorcykeln. Den gången låg han framför oss när det plötsligt kom en stor mås flygande som på håret missade pappas hjälm då han duckande. 

Andra gången var när vi var på väg till Åselemarknaden och pappa i vanlig ordning körde framför oss med motorcykeln. Helt plötsligt kom en hare uppspringande på vägen från diket och pappa fick tvärväja för att inte köra på haren och på så sätt riskera att köra omkull. Hade han fått möte samtidigt hade han inte kunnat väja och vill inte tänka på vad som kunnat hända. 

Uscha vad jobbigt jag tyckte det var att se honom köra framför, så jobbigt att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Det värsta skulle vara att behöva se sin egen pappa köra på tok mitt framför ögonen på en. Det hoppas jag att jag aldrig behöver uppleva!

Tack än en gång för den trevliga söndagen och för skjutsen hem!