Olyckan är snabbt framme

Idag när vi hämtade pojkarna på dagis så berättar en av pedagogerna att det var nära att något hemskt skulle ha hänt i dag. Eftersom det varit en vinter med mycket snö och att det nu töar som bara den på dagarna så bildas det vattenpölar. Stora, djupa vattenpölar. På förmiddagen är de frusna men framåt eftermiddagen så försvinner isen och det blir som en "liten sjö". 

Bild från google.se. Den på förskolan var större och djupare. 

De hade sagt åt barnen att de inte fick vara där. De som känner Hilmer vet att det bästa han vet är vatten! Vatten i badkaret, i diskhon, i handfatet, i pölar! Han visste dock att han inte fick vara där, men så tappade han sin spade i vattnet när han gick förbi. När han skulle sträcka sig efter den så tappade han balansen och ramlade raklång med ansiktet ner i denna lilla sjö. Som tur var så stod det en pedagog bara någon meter därifrån som rusade fram och slet tag i overallen i nacken och slet upp honom. Hilmer som inte riktigt förstått vad som hänt blev lite chockad men tog det ändå bra. 

De hade under dagen innan detta hände ringt till en slambil som ska komma i morgon och suga upp vattnet för att undvika att det händer en olycka. Nu var olyckan framme ändå, men den slutade lyckligt!

Ikväll har tankarna många gånger svävat i väg. Tänk om ingen stått bredvid när han ramlade i? Vi kunde ha förlorat honom om det velat sig riktigt illa!! Han hade ramlat så vattnet gick över munnen trots att han höll huvudet bakåt..

Jag hade inte klarat av att mista ett barn till. Ett barn som man levt med utanför magen. Som man har delat upplevelser med under två års tid. Kan man verkligen överleva något så hemskt?!?! Jag vet att på något sätt så överlever man även det.

Med tårar rinnande nerför kinden vid flertalet gånger ikväll känner jag tacksamhet över att detta slutade gott! Att personalen hela tiden hade uppsikt över den fara som töat fram på gården och att de handlade instinktivt och snabbt när det behövdes!!!