Vi tillbringade dagen i Agnäsbacken och det var skönt att göra något för att skingra tankarna. När vi kom hem från Bjurholm tände vi Almas två ljus.
Klockan var då bara några minuter efter hennes födelseklockslag och som så många gånger tidigare så slussades jag tillbaka i tiden, denna gång sex år. Minnena, känslorna, sorgen, saknaden blir på något konstigt vis bara starkare ju längre tiden går. Jag grät mycket under lördagskvällen. Funderingarna är många, hur hade hon varit? Mer som Hugo som är klok och lugn eller som Hilmer som är nyfiken och alltid på språng? Utseendemässigt tror jag att hon varit mer lik Hilmer än Hugo. En tjejig Hilmer helt enkelt. De är så lika varandra som bebisar fast hon var mer näpen och flickig av sig. Än idag kan Hilmer i vissa vinklar när han sover vara otroligt lik Alma. Alla dessa funderingar kommer vi aldrig få svar på...
Mina föräldrar var och tände på Almas grav eftersom vi inte skulle åka ner något i helgen. Jag uppskattar att mina föräldrar uppmärksammar Alma så mycket, de tänder hos henne nästan varje helg under vinterhalvåret om inte vi är nere! Jag tror inte att det är så många andra än vi och mina föräldrar som besöker Almas fina grav...
Saknar ord! En liten tår rinner utför min kind.
SvaraRaderaTack för din kommentar Ullis! Ibland funderar jag på om vi verkligen gått igenom detta?! Och framförallt att vi överlevt det!!!
RaderaJa, det är helt ofattbart! Hur överlever man en sån sak med förståndet i behåll?
SvaraRaderaDet undrar jag också!! Om jag nu har förståndet i behåll!! ;)
RaderaÄven fast 6 år har gått så minns man hennes dag som igår. Det är något vi alla kommer att bära med oss resten av vårt liv. Och ju mer tid som går desto lättare tycker jag att det på något sätt är att visualisera Alma. Jag ser en 6 årig flicka, mörkt långt hår, spralliga ögon och oerhört snäll. Jag tror att era söner har fått en god blandning av vad hon skulle ha varit. De har en liten bit var av Alma i sig.
SvaraRaderaIngen kan ju någonsin förstå vad ni egentligen gått igenom. Men när man nu sitter med egna barn i famnen så kan man föreställa sig. Men aldrig förstå.
Ni är starka människor. Mycket starka. Och jag har träffat få om inga som är så varmhjärtade och öppna som ni ändå är, vilket jag tycker är beundransvärt med tanke på vad ni gått igenom. Ni gick åt rätt håll efter detta! Och det är så jag kommer att minnas allt detta.. på ett bra sätt. För ni har hela tiden varit så stabila och kloka i situationen. Beundransvärt hur vi runt omkring er har fått möjligheten att fråga, lära oss och försöka förstå. Fantastisk styrka.
Tack för din fina reflektion och att ni uppskattat vårt sätt att sörja vår dotter. För det är just genom att prata om henne och berätta om och om igen som vi kunnat bearbeta det tragiska vi varit med om och kunnat blicka framåt.
RaderaSex år... vad tiden går fort. Jag brukar också tänka på hur Alma skulle ha sett ut när jag åker och tänder ljus på graven inför helgerna. Tänker mig också henne med mörkt långt hår. Sex år känns som det inte var så länge sedan. Brukar också tänka på henne när grannes flicka kommer över och leker. Kan inte låta bli att ta in hennes sätt att prata lite extra för att förstå hur Alma skulle ha uttryckt sig.
SvaraRaderaNär det ofattbara händer har kroppen oanade resurser... Med rätt vänner och stöd runt omkring har man bra förutsättningar att klara svåra händelser. Det är motgångarna som formar och stärker...
På något sätt finns hon med, åker nästan aldrig bort på en längre resa utan att åka till Alma en sväng och tända ljuset innan.
Hugo pratar en hel del om henne, senast i fredagskväll när vi åkte bil och det var mörkt och stjärnklart sa han plötsligt -att Alma är däruppe mormor!
Vi äger inte våra barn utan har dem bara till låns. Sjukdomar och olyckor kan komma när som helst...så ta vara på och njut av stunderna med barnen.
Jag gör precis som du mamma! När jag träffar barn som jag vet är i samma ålder som Alma hade varit så suger jag åt mig som en svamp av deras sätt att vara och uttrycka sig. Det har jag gjort sedan vi tappade henne. Som du skriver så är det tack vara fina vänner och familjerna som vi klarat oss genom denna tragedi.
RaderaHugo pratar verkligen om Alma flera ggr i veckan och har gjort det i över ½ år nu! Jag blir både glad och sorgsen över den kärlek och saknad han känner för sin storasyster som han aldrig fick träffa!
Ja det är så ofattbart att man gått igenom en sån tragedi men inget ont som inte för nåt gott med sig. Tänk vilka fina barn vi fått!
SvaraRaderaRonja och Rasmus har tema om familjen på dagis nu och då har de fått tagit med sig bilder av sin familj och visa. Personalen där ville väldigt gärna att de skulle ta med kort på Livia också för att visa på att familjer kan se olika ut och att man även kan ha syskon i himlen. Mycket bra av dem tycker jag. Barnen har börjat prata väldigt mycket om Livia och funderar på hur det skulle vara om hon fanns hos oss. Känns jätteroligt att de funderar på det men lite sorgligt på samma gång.
Många kramar till dig Marlene! <3
Håller med dig vännen! Inget ont som inte för något gott med sig.. Hade inte detta hänt hade jag bla inte fått dig som vän! Jättefint initiativ från er förskola! Det är verkligen roligt men som du säger sorgligt på samma gång att våra barn har så många tankar och funderingar på de syskon de aldrig fått träffa. Kram till dig med min vän!
Radera