Ta vara på tiden

I söndags när vi skulle till bagarstugan var vi till mormor och morfar för att hämta mormor. Mamma skulle fixa ljusen på granen utanför köksfönstret så jag passade på att gå in och prata lite med morfar. 

Han låg i sängen så jag la mig bredvid honom på mormors säng för att han skulle höra vad jag sa. Han tog min hand och kände att den var kall. 

- Jänta, du gett ha hanskern på dä i töckerne kyla! sa han och omslöt båda sina varma, sammetsmjuka händer och drog täcket över. Han strök min hand till den åter var varm och bytte då till nästa hand som var lika kall. 

Medan han strök och värmde mina händer så pratade vi om ditt å datt. Han mår bra och har fått tillbaka matlusten igen. Det enda negativa i dagsläget är att orken inte räcker till. Han har en vilja att klara av saker som ingen annan. Att han inte orkar skotta utan måste ta pauser väldigt ofta är något som han upplever som svårt och jobbigt. Det är klart att måste kännas att han inte kan leva som han är van, att sköta de sysslor han gjort de senaste 60 åren. 

Han frågade om pojkarna och undrade hur vi trivdes i nya lägenheten. Han tyckte de va bra att vi kommit ner på markplan så pojkarna kunde vara ute att leka. För de va ju inge bra å bo denna oppe när man ha småbarna! :) De skulle komma och hälsa på snart!

När mamma var klar med ljusen och kom å sa att vi skulle fara och vi möttes i köket så började jag gråta. Tanken på att mista min älskade morfar gör sig påmind varje gång jag åker därifrån. Han blir 88 år i januari och jag vet att dagen kommer att komma. Men orden som mamma tröstade mig med var:

- Du tar ju verkligen vara på alla tillfällen att umgås med dem och det ska du glädjas åt! 

Jag försöker verkligen göra det! Jag vet att jag kommer att ångra mig bittert den dagen jag inte har min mormor och morfar i livet längre om jag inte tagit tillvara på alla tillfällen att vara dem nära.